"I vår familj tar man bussen. Det är inte för att vi skulle vara speciellt ekologiska eller nån slags livsstilshippies. Vi har helt enkelt inte råd med bil, och inte behöver vi någon heller. Mamma säger att vi ska vara lyckliga som bor så pass nära alldeles ypperliga kollektiva transportmedel med busshållplatsen rätt utanför dörren och metrostationen bara ett tjugotal stenkast borta, beroende på hur bra man är på att kasta. Dessutom är det pappa som kör bussen."

Det här är Leila, femton år. Osynlig i skolan, läser om kändisar, hänger på stan och ägnar sig åt parcour. Hennes bästa vän Linda är en förstaklassens pinuppa, vitblond av superoxid, älskar Brintney Spears och alla pojkar som älskar henne. Sarah är finlandssvensk, jobbar på resebyrå och har konverterat till islam. Sina kvällar tillbringar hon online där hon diskuterar religiösa dilemman med sina muslimska trossystrar. Hon låser in sin dotter Leila i lägenhetens trygga förvar om nätterna, men lämnar fönstret olåst.

Sarahs man Farid är invandrare från Maghreb-regionen. Han har skämt bort sin äldsta dotter Samira men nu börjar snaran dras åt kring henne - hon är giftasmogen. Han är starkt förankrad i sin nordafrikanska kultur, men har aldrig brytt sig om att läsa Koranen.  

Samira vill skapa sig ett eget liv, studera, gå på klubbar och förälska sig i den hon vill som andra finska tjugoåringar. Hon flyttar hemifrån, blir av med mödomen och försöker förverkliga sin egen form av islam. Samtidigt planerar Farid hennes bröllop.

En familjeroman om patriarkatets makt, kulturkrockar och det smärtsamma i att slitas mellan identiteter. Johanna Holmströms flickor är starka, smarta och glittrande av liv, hemmastadda i ett hårt samtida Helsingfors av metrotunnlar, rasistiska vaktfirmor och köpcentra. Med rasande energi, humor och ilska slår de sig fram - men hur långt räcker deras vänskap?